Nu har vi det jobbiga bakom oss, begravningen är över och jag fick träffa familjen ett par dagar men det känns fortfarande tungt. När jag fick höra att mormor gått bort kom tårarna, sen var det som att jag bara inte kunde gråta, men det kom över mig lite då och då. Samma för mamma. Men så fick vi veta torsdagkväll att begravningen skulle vara på onsdagen och vi skulle resa på tisdagen. Och det var tur att vi fick biljetterna. Nästa problem var ju att passet gått ut så jag fick fixa det tidigast tisdag morgon och vi åkte på eftermiddagen. Känns som mormor var med mig så att det ordnade sig för hade vi åkt innan tisdag så är ju allt påskstängt så jag hade ju inte kunnat få nått provisoriskt pass.

 

Jag säger dock det, aldrig mera Ryanair! På flygplatsen var det att ta sig till sista delen längst it i terminalen. Ingen info och planet var duktigt sent. Folk fick frispel och mamma var i upplösningstillstånd då det stod folk och sa att de är alltid sena och nån gång har de uteblivit helt. men vi kom iväg och var framme sent på natten.

 

 

Det blev inte mkt sömn hemma hos moster och tidigt på mogonen var det dags att förbereda sig för begravningen. De har stora dödsannonser i A4 utanför kyrkan och när jag såg det då brast det för mig och mamma. Det värsta av allt var när vi stod utanför och kistan anledde. Har aldrig sett mamma så och jag vet inte vilket som var värst att se mormor komma så en sista gång eller min mamma. Begravningen var så fin. Jag vet att mormor var där för jag kände hennes närvaro och när mamma och hennes systrar satt framför kistan såg jag ett ljussken i rörelse framför dem. Jag bad mormor om ett tecken om hon var där och några sekunder senare kände jag iskall kyla mot min arm, när jag kände på armen var den varm och det var inget drag nånstans. Sen kom värmen över mitt ansikte. Kinderna och öronen brändes och jag kände hur någon strök min kind. Mamma och moster kände oxå av kylan. Mamma fick dessutom en frossa attack när vi kom ut. Min kusin följde med mig fram för att säga hejdå efte att tre döttrar gick fram tillsammans. Efter oss började fler att ta farväl och det blev så fint när vi följde kistan ut, tre döttrarna först sen alla andra bakom. Sen skulle vi alla åka tvärs över hela stan till kyrkogården för jordfästning. I bilen berättade jag för mamma och moster om tecknet i kyrkan. Kände en sån inre frid över mig. Mina två kusiner såg mormor innan begravningen och sa att hon såg så fridfull ut och log. Man kunde se att smärtan släppt henne. De som satt hos henne när hon somnat in sa att solen sken in i rummet och två duvor satte sig i fönstret. Fint tecken från mormor och morfar. Jordfästningen far fin och det fanns en som spelade trumpet, bland annat Amazing Grace och det fick oss alla att bryta ihop. Efteråt blev det sammankomst med mat vid ett fint värdshus nära kyrkogården. Vädret bara vände på begravningsdagen. Så fint för mormor.  På kvällen kom min kusin med barnen och umgicks lite med oss. På torsdagen sov jag bort halva dagen och på kvällen var det dags att åka hem. Såklart försenat plan och en turbulent resa. Landningen skrämde livet ur mig. Borta bra men hemma bäst <3 Mormor jag saknar dig!