Det gör ont, det gör jätteont... känns väldigt tomt inombords just nu. Jag saknar ord... Hur förklarar jag den känslan... Önskar jag kunde bara få en break och det kunde gå min väg för en gångs skull.

Jag vill förstå, hjälp mig förstå... hör mig, förstå mig. Lita på mig framför allt, håll mig inte utanför. Inkludera mig.

Jag sviker inte. Orden failar... men jag är stark. Eller intalar jag mig det? Jag gör mitt bästa här iallafall. Maktlös. Får sluta sätta den pressen på mig och vara så hård mot mig själv. Det underlättar inte hånskrattet jag måste möta. Och blickarna. Men allt det dära är oväsentligt. Det är inget till mig... Vem bryr sig, inte jag? Men jag bryr mig om allt det andra.